Jag som har Kennel Sunset Hill's heter Ingela Karlssn.

Jag är född 1973 och bor med min man Uffe och våra två döttrar.
Ni hittar oss i Östergötland närmare bestämt skärgårdsidyllen Valdemarsvik. Strax norr om infarten finns en by som heter Fastebo. Där finns vi i ett stort rött hus med vita knutar tillhörande svärfars bondgård med våra irländska settrar och alla andra djur som hör till lantlivet.

Här finns kor och kalvar, ankorna Kalle och hans 5 fruar, 2 kaniner och våra 5 katter.2 1/2 bor i ladugården och 2 1/2 inne hos oss. Halvan är Malte. Han kan inte bestäma om han gillar korthåriga tjejer eller långhåriga så han går i mellan logen och huset lite som han känner för det. Kattluckan svänger ju åt båda hållen så det är inte några problem.


    Min man jobbar på en stor fabrik i närheten men hjälper även till med alla maskiner på gården då han är bilmekaniker i grunden. Hösten 2006 startade han en däck och service verkstad här hemma på gården så det är dubbla skift han gör nu ett tag framöver.

    Vem är då jag och vad har jag för erfarenheter av livet?

Jag är utbildad kontorist och ekonomiassistent men 2001 skolade jag om mig till cert.massör/massageterapeut och startade samma år min firma Vikens MÅSåbra. Medlem/samarbetar med  nätverket Hälsovågen-kustterapeterna och kroppsterapeuternas yrkesförbund. 

Firman gör att jag har förmånen att kunna boka kunder så det passar med Uffes 3-skift så det är alltid någon hemma med barnen och hundarna.


Sommaren 2007


   Jag alltid varit förälskad i djur och många har passerat genom årens lopp. Hamstern Bernard, marsvinen Kurre, Peggy och Vitnos, Nymfparakiterna Loffen, Pippi som fick en liten bebis och så har jag givetvis haft akvarium. Ja allt som går att mata och klappa. 1980 köpte vi (familjen) en liten am.cockerspaniel som jag döpte på farmors köksgolv genom att hälla en bunke vatten över skallen så fick hon namnet Lady. Hon var en väldigt speciell liten dam som avskydde St Bernads och som kunde säga till om det inte passade fröken. Hon var en riktig familjemedlem som följde oss på sjön med båten, hon ville gärna dyka (dök ifrån båten) och älskade att simma. Hemma var hon mest på trottoaren och solade, hoppas att det skulle komma en katt förbi som hon kunde jaga eller satt och tiggde norrboda korv vid frukostbordet.

Lady älskade äpplen och kunde gnaga på den länge och väl. Det var inte lönt att försöka ta sig förbi ett träd på skogspromenaden utan hon skulle bära på ett hela vägen hem.

Konster som att krypa, rulla och hämta in tidningen kunde hon galant och som hon gillade att göra.

Hennes liv slutade i att hälsenan (troligen under katt jakt på isfläck) gått av och tyvärr var hon för överviktig för operation men hon kunde leva ett gott liva i alla fall. Pappa byggde en ramp till henne på altan så hon kunde gå ut utan att behöva gå i trappan men lite senare började en tumör växa i bogleden och den tryckte ut vänster framben sa att det gled iväg när hon satt.

Då sa jag ifrån att det var dags att ta bort henne. Om inte mamma eller pappa kunde ta henne till veterinären gör jag det, sa jag och vi bestämde att det var dags att säga adjö. Lady låg på mammas sida i sängen på överkastet. Jag sa adjö till henne samtidigt som tårarna rann hejdlöst. Saknaden efter henne i vardagen var enorm i flera år. Hon hade ju funnits hos oss så länge och varit där med oss kring benen. Ingen som skulle tigga vid bordet vid frukosten och ingen att kasta pinnar och sten med i skogen. Lady blev 11 år.

  
    Hela min barndoms uppväxt var jag en riktig hästtjej. Jag var i stallet så fort jag hade ledigt och älskade att städa och pyssla om hastar och putsa sadlar och träns. Mamma sa alltid. "tänk om du kunde städa en bråkdel hemma av vad du gör i stallet så fint det skulle vara i ditt rum".
Jag kunde ligga och skura golven med rotborster hela stallgången ner och varje hörn
i stallet var fritt från gammal sågspån och lera.

Jag tog privata ridlektioner men gick även på ridskolor.

Skulle till varje pris rida på helgerna och drog ut mamma eller pappa för skjuts i såväl ösregn som solskens väder. Försökte övertala föräldrarna att det visst går att ha en häst i garaget men förgäves.

Någon egenhäst blev det inte förens på senare ungdoms år när jag fick överta min skötarhäst under flera år ”Tricken” och lyckan var total!

Han fanns uppstallad hos min ridklubb skärgårdsryttarna, en förening där jag var sekreterare och aktiv många år. Han var min stora kärlek, valack, ett svenskt halvblod, fux, på 1.68 i mankhöjd som jag red dressyr, lite hoppning men framfor allt underbara skogspromenader. En galopp med Tricken var som att sitta i en gungstol och bara njuta och ha det skönt, skenade aldrig och var aldrig stressad utan en riktig livsnjutare. Rymde han ur hagen så bar det av hemåt till stallet där han kunde stå och vänta på att få gå in –in till havren! När man hämtade honom ur hagen räckte det med att han fick syn på mig så kom han och lunkade med mig lös någon millimeter bakom för att leka med mig hela vägen ner genom att buffsa/putta på mig i rumpan med sitt huvud. Det tyckte han var en jättekul.  

Tricken muttrade med mörk röst så fort man kom in i stallet och han luktade efter sin havre ur handen på mig. Tyvärr hade han en taggtråds skada sedan längre tillbaks som aldrig ville läka som det skulle och var pga.den halt från och till. En dag gick det inte längre utan veterinären sa att det inte fanns något att göra utan att ta bort honom.

Vi kunde stå och kela näsa mot ”näsa” och bara mysa. Sista kvällen klippte jag för sista gången en bit av manen och svansen för att bevara som minne. Satt hos honom i hörnet i boxen tills det blev natt. Vi pratade om sakerna vi gjort och upplevt och jag tackade för tiden vi haft och alla underbara stunder vi har njutit av tillsammans i skogen. Han muttrade och svarade som han alltid gjorde det var så sorgligt allting. Så fruktansvärt hårt att säga adjö och han förstod så väl att det var dags för han böjde ner huvudet och det över min axel sa han ville vara kind mot ”kind” som en kram och stod så hela tiden och tröstade mig när jag var så ledsen.

Jag vägrade göra honom till mat utan en slaktbil kom och han fick avsluta sitt liv på stallbacken och sista resan fick han tillsammans med en ko.

Tricken blev 18 år och han tog hästtjejen Ingela med sig.

Det vi hade kommer aldrig mer igen för ingen häst kan leva upp till det han var och är för mig.

                            
     Jag började med en annan hobby och som alltid varit varmt om hjärtat och det är hundar.

År 2000 köpte jag min första irländska settervalp Coppernob’s Jewel In The Crown ”Sunset” från Monica och Åke Andersson, kennel Coppernob’s.

Sunset är en medelstor tik som har visat sig väl i utställningsringarna, placerat sig som 3 bästa tik med CK på SISK och på inofficiella har vi flertalet BIR men även BIS 3; a som merit men är inte någon direkt ”showhund”. Det där med att ligga still hela dagen för att sedan visa upp sig i 10 min är inte hennes ”grej” utan hon vill jobba och det är i lydnadsringen vi har haft de stora framgångarna och kan nu titulera sig med LPI och LPII. Med utställningsmeriter och efter LPII: an men framförallt med hennes underbara temperament bedömde jag att hon har de kvalitéer en stamtik bör ha för att starta en uppfödning och det var så det hela började.
    År 2004 sökte jag efter en hane som hade något nytt och spännande att tillföra min tik.

Jag mailade runt till några som jag vet har den kunskapen och fick några listor på hanhundar som var aktuella. Det var där jag fick upp ögonen för Kennel Dubliner och deras hundar. Ägare till de hundar som jag anser har betytt mycket för aveln idag och då vill jag nämna två herrar, Gaerlic Boogie Woogie At Dubliner och Asoftwind Of The Golden Vale, vars avkommor lämnat många vinstrika barn och barnbarn som ett betydande framgångsrecept för flertalet kennlar.

Jag kontaktade Ann och det resulterade i en parning med charmören Dubliner Wimbledon. a-kullen bestående av två tikar och en hane föddes det året den 9 augusti. Från kullen fick

Sunset Hill’s Autumn-Sunset ”Citrus” stanna. En tik med otrolig arbetsglädje och energi utomhus och som gärna lik sin pappa vill sitta kind mot kind vid tv-soffan för att mysa till det. Hon har placerat sig väl i utställningsringen redan som junior där hon på sin första inoff rasutställning med 12 juniorer deltagande placerade hon sig 3;a med Hp och på officiella 3 Btkl med Ck! Hon tränas för fullt i lydnadsmomenten till klass ett och två.    
Vi har hittills tävlat lydnad inofficellet och är KM 3:a 2007 i Valdemarsviks Brukshundklubb där jag sitter med som utställningsansvarig och ledamot i styrelsen, trivs superbra med det just nu. Kul att kunna få vara med och hjälpa klubben att växa. Vi är ett kanongäng och här spelar det inte någon roll vilken erfarenhet eller nivå man är på. Vi pratar hund, tips och rådd och har kul tillsammans oavsett ras och ålder på människor och hundar.
Citrus är mamma till kennelns B-kull och nu får vi se vad framtiden ger.

    Den 7 december 2004 fick jag igenom mitt kennelnamn Sunset Hill’s och i och med namnet lever för alltid ”Sunset” vidare i min uppfödning och hon går och traskar här runt vårt hus som faktiskt ligger just på en kulle. Därav namnet.  


En kvalitetsuppfödning med setterns rastypiska elegans,
temperament och med fokus på sundhet.

Min uppgift som uppfödare är att se till att valpen ska få ett hem där den aktiveras.
Hunden ska visa glädje i att vara en familjemedlem likaså kunna arbeta inom
det område som ägare har visat intresse.

Jag anser att man som uppfödare har ett ansvar och att det inte slutar i och valpköpet.
Jag finner det naturligt att följa hundarna hela deras liv och bygger mycket vid
försäljningen av mina valpar på att kemin stämmer överens så att kontakten
mellan mig och valpköparen fortgår hela tiden.


    Jag kan gå tillbaka i tiden sedan jag själv skaffade min tik från Kennel Coppernob’s och försökte att sätta mig in i rasen och föräldrarna till min tik. Vi körde upp till Uppsala för att träffa dem alla under parningsdagarna. I väntan på att få reda på om parningen tagit sig eller om det skulle bli någon tik till oss så dök det upp mycket frågor under tiden.

Monica Andersson och Annika Tufvesson har alltid sagt till mig att ringa dygnet runt om det är något jag undrar över och vi har sett till att träffas regelbundet. Frågorna var många innan valpen kom hem men ännu fler när hon kommit.

Den tryggheten de har givit mig vill jag föra vidare i min uppfödning till mina valpköpare och jag kan bara hoppas att jag inom sinom tid sitter på den rikedom i kunskaper, om inte bara irländsk röd setter utan hundkunskap i allmänhet, som Monika Andersson har med den erfarenhet och respekt som bara åren som seriös hunduppfödare kan ge.


Varmt välkomna till vår plats på nätet!

Ingela med hundar och familj